Folk må fnysa åt Facebooks ytlighet och till intet förpliktigande kontakter, men faktum kvarstår att möjligheten att skapa kontakt och gemensamhet på en global nivå aldrig varit större.
Samtidigt börjar den ohämmade individualismen bli lite problematisk. Det fria eller individualistiska skolvalet t.ex. nämns som en orsak till att svenska skolbarn presterar sämre i en internationell jämförelse. Individuella direktörsbonusar har inte heller direkt rosat marknaden på sistone. Men fortfarande dominerar berättelsen om den individuella människan som sitter i ett rum för sig.
Problemet är att det inte finns någon trovärdig motberättelse om det gemensamma på 10-talet. Vi hjälper gärna det gemensamma på ett individuellt plan, som att skänka pengar till Greenpeace eller Läkare utan gränser, men det övergripande gemensamma har fortfarande för tydliga drag av 70-talets kollektivnostalgi, för att vara tilltalande för en majoritet. Frågan är om socialdemokratin under 2011 och åren därefter förmår börja formulera en trovärdig bild av ”det gemensamma 2.0″, där ny teknik, nya värderingar och ny världsbild vävs samman till något spännande. I så fall kan det bli en riktig killer-app!